Jag. Behöver. En. Mental. Fristad.

Jag slog honom i ansiktet för att understryka varje ord, fem svidande örfilar för att tvinga honom till golvet. Han var naken, skälvande naken och blottade en blek vältränad kropp för mina giriga ögon. Med lockigt mörkt hår och höga kindben var han en Eros, en Afrodite, gudarnas sköka, deras avkomma och han var min. I natt var han min fristad. På en anonym gata i Stockholm, i en gömd lokal fylld av nakna kroppar hade jag hittat honom. På en fest för det vackra folket, det fina folket, de rika, berömda, äckliga, perversa, de värsta och de bästa; Dames of Deconstruction.

”Hysh, min älskling, min kelgris, mitt finaste på jorden” Jag nynnar med samma röst som jag använder till djur och små barn i mannens öra samtidigt som jag smeker över de välformade skuldrorna, river med vassa naglar och ser hur röda märken uppenbarar sig på jungfrulen hud. Trots att det är en fest med nästan hundra deltagare är vi som ensamma under månen. Jag sliter upp min svarta kimono framtill och begraver hans huvud mellan mina bröst, kväver honom med mjölkvitt hull och guldmålade bröstvårtor. Jag är kåt och jag vill ha honom men framförallt vill jag göra illa, slita sönder, bygga upp, skapa och omskapa. Jag drar smeksamt fingrarna genom hans hår, böjer hans huvud bakåt och tvingar honom att möta min blick. ”Jag tänker reta dig, jag tänker bita dig, suga av dig, smeka dig och jag tänker göra dig illa, så illa. Sedan, om du varit en duktig pojke, ett lydigt krypande litet luder så kanske du kommer att få ta på mig, smeka mig, röra mig.” Min blick är dimmig, jag är tömd på rationella tankar, allt jag kan tänka på är köttet under mina händer och hur jag ska forma det. Slita sönder det.

”Vad skulle du göra inför det här sällskapet för att få knulla mig?” Är det jag som spinner på det där sättet? ”Skulle du slicka din egen sperma från mina fötter?” Hånleendet, är det verkligen mitt? Jag står gränsle över en kropp fylld av rivsår och bitmärken, märkt av spott, lera, aska och blod. Jag är euforisk, jag har frikopplat all moral och är fri, för första gången på månader är jag fri. Jag älskar åsynen av män som darrar, av upphetsning, av rädsla, av självbehärskning och självbevarelsedrift. Jag böjer mig ned och sliter upp honom i håret, slickar över de där kindbenen ”Du kommer aldrig få röra mig.” Jag gnider mig mot den där kroppen, den där kroppen som skakar av desperat begär, av upphetsning, av skam och av rädsla. ”Men du kan få vara min mentala fristad. Om så bara för en natt, om så bara på
Dames of Deconstruction.”

Gästbloggare: Touche

Leave a Comment