Naturen har en lag, och den är vår.

img_3477

Jag kryper över golvet, likt en loj tiger som nyss vaknat, och där jag kryper ser jag upp på dig. Jag brukar se dig ovanifrån på grund av våra kroppars storlek, men när jag är en tiger så är det jag som ser dig från ett annat perspektiv. Du vänder dig om och finner ditt byte och ett litet leende spelar i dina mungipor. Jag spinner åt synen medan jag vänder min uppmärksamhet mot det lilla djur som frusit fast i sin position framför mig. Stora rådjursögon vänds upp mot mig och förmedlar tillförsikt och tillit i ett ögonblick.

Jag för och hon följer. Speglingen är perfekt. Jag försvinner i det fullkomliga som skapas av min rörelse och hennes fullföljande. Varje beröring resonerar djupt inom mig och får mig att vilja ryta ut min äganderätt och vår fulländning. Det maktrus som översköljer mig lockar mig att spilla ut dova morranden mellan mina vita tänder. Dansen är inte lång men total, inte för en sekund fokuserar hennes blick på någon annan och jag känner hur jag expanderar och växer. Hur mitt inre fyller hela rummet och hur jag begränsas av rummets storlek. Mellan hennes talande tystnad och flämtande andetag hör jag skriken från dina byten.

De var tre. Tre varelser, alla med sitt egna uttryck. Försiktigt började jag fästa deras halsband. Tre läderhalsband. Tre nedböjda nackar. Den ena varelsen rörde med fingret vid halsbandet, pillade lite på det. Honan rullade med sitt huvud några gånger, vande sig. Den tredje varelsen, sa inget utan tittade enbart på mig. Jag klappade honom lätt på magen.

– Sitt.

De sjönk ner som en man på gräset. En dovt duns och sen satt de på sina knän. Väntande. Jag hämtade tre läderkoppel och gick bakom dem, fäste dem en efter en till mig. Klicket när haspen slöt sig om ringen lät som skott. Så tyst var det. Jag delade på dem, två till höger och en till vänster. Han hade uppvisat tendenser till att munhuggas förr och jag fäste en munkorg runt hans käkar. Han morrade. Jag drog i hans koppel. Han fortsatte att morra och jag slog honom hårt över kinden. Morrandet dog ut.

Kvinnan hade sitt hår flätat, jag ryckte ur hennes tofs och redde hårdhänt ut hennes lockar. Hon gnydde indignerat. Hennes medsyskon blinkade inte ens. Hon visste att efter den här kvällen skulle hennes kropp bära spår av min hårda händer.

– Yla för mig, sa jag och mina ögon glimmade till.Tre högljudda läten ekade i natten, det var som deras röster dansade med varandra i vinden, en symbios av ylande och morrande. En av dem tryckte sig samtidigt mot mitt ben och jag kände tänder mot mina ben. Lojalitetens nafsande. Jag nickade och vände mig mot dig.

Dina ögon finner mina och vi växlar en blick av gemenskap och förståelse. Din sadism är min motor, hennes sensualism min musa. Jag ler och skrattar inom mig. Vi är tillsammans, du och jag, men ändå så långt borta. Mjuka kroppar omfamnar och följer i min dans, varje beröring som en droppe solsken på frusen hud. Hårda slag, fasthetens styrka och stön följer ditt mörker. Tillsammans inkorporerar vi delarna i helheten. Du är fullkomligt jag, och jag är fullkomligt du. Du och jag, mitt byte och ditt. Naturen har en lag, och den är vår.

Leave a Comment