Trollbunden

stearin

Jag har repet i min hand i ett fast grepp, repet runt hennes hals som finns där som en ständig påminnelse i att sköta sig och att hålla de vassa tänderna borta från min hud. Jag drar lite extra uppåt så hon tvingas sträcka på sin hals och inte kan fly från min blick när jag borrar in den i hennes ögon. “Du vet vad som händer när du inte beter dig ordentligt, eller hur?” Hennes blick viker nästan reflexmässigt ner, bort, var som helst därifrån. Hon vet och hon vet att jag vet.

Det är något nästan underhållande med situationen. Att se henne kämpa, gång på gång, för att ta sig loss, och alltid misslyckas så totalt. Se hur hennes bröst rör sig med andningen och hur små pärlor letar sig fram längs med hårfästet medan hon åmar sig så fint i sina fruktlösa försök att ta sig ur repen. Att de få gånger hon lyckas få in en mindre träff se hur malligheten som lyser i hennes ögon förbyts till ett ansikte drypande av ånger när hon ser mina tänder närma sig hennes lår.

Den här gången hade det dock varit lite mer än en mindre träff, jag kände fortfarande hur det pulserade i huden där hennes tänder nyss hade borrat sig in. Det skulle bli ett fint litet märke ett tag framöver men det var inte tanken och något i hennes ögon säger mig att hon var fullt medveten om att inte inte skulle räcka med det vanliga. Den här gången skulle det göra ont, på riktigt. Hon skulle behöva kämpa, andas med vågorna av smärta och rida på dem för att inte drunkna i dem. Och även om hon hatar smärtan så vill hon det så gärna, hennes längtan och önskan blandas med avsky och bildar den där motstridiga mixen av hat och kärlek. För det är därför vi står här igen, med spänningen i luften, medan jag radar upp verktyg efter verktyg på bordet framför oss. För att hon innerst inne vill så gärna att hon inte kan låta bli. För att jag njuter så av det varje gång.

/Nesoa

PS. Vi ses väl på Dames of Deconstuction? I wanna play!

Leave a Comment